Inlägg

En vindpust, lite snöras, och avslappnad underkäke

Bild
  Igår red jag Ares själv. Det var i princip vindstilla hela dagen, men en liten bris ven i öronen lite, precis när jag skulle sitta upp. Jag har kanske inte pratat om det jättemycket, men de som är närmast mig vet att jag har varit lite fobisk för blåst när jag rider. Det var ju för att Galishimo ofta sprattlade när det blåste ute, och att jag kände att jag tappade kontrollen. Till och med när jag är hemma och det blåser till i ett fönster så kan jag rysa lite, trots att det absolut inte är ridrelaterat. Ljudet av vinande vind har blivit starkt kopplat med obehag för mig. Det har råkat bli hårdkodat i reptilhjärnan. Trots att Galishimo varit borta i 20 månader nu.  Men jag tittade på Ares lugna ögon, och såg hur fint vinden spelade i hans långa, vackra, slingade man, och så satte jag mig upp utan problem. Helt ensam. Jag var inte ens rädd. Jag reflekterade bara över att jag brukar bli rädd.  Tyvärr så blev det snöstyltor under skorna och det var även is på sina ställen, så det gick in

Fikaförsäljning och dressyrdrömmen som försvann

Bild
  Jag brukar ju vara domarsekreterare på ridskolans dressyrtävlingar, vilket jag brukar ta på väldigt stort allvar, men nu har jag hamnat på fikaavdelningen två gånger, vilket jag å andra sidan känner är ett väldigt avslappnat och trevligt uppdrag. Lite lättare, faktiskt. Sagt och gjort, jag hamnade på Caféet i helgens dressyrtävling och åt varmkorv och kakor och hade en trevlig stund med den andra tjejen som hjälpte till där. Då och då tittade ett glatt ansikte in genom luckan och köpte en macka eller lunchlåda. Några av mina bekanta red jättebra med fina poäng, och någon annan hade otur just den dagen.  Det har ändå hänt något med mig, den sista tiden. Jag har i många år haft drömmen att få komma in på en dressyrbana i vita ridbyxor och visa upp mitt arbete med min häst. Jag kan ha haft den drömmen sedan jag var tio. Kanske i 33 år alltså. Att få köpa in en kavaj och putsa stövlarna och den lite högtidliga känslan att rida in, göra halt, hälsning, och rida vidare. Nu har ju den drömm

Skönt att vara två

Bild
 Jag försöker ofta undvika att vara i stallet på vardagkvällarna. Det är många som är där, det är fullt på ridbanan, och det är mörkt. Ofta försöker jag förlänga en lunchrast en eller två gånger i veckan så jag kan titta till honom eller göra ett kortare pass. Men Ares börjar ju bli en stor kille och det börjar bli ljusare på kvällarna, så igår tog vi tjuren i hornen. Eller Ares i öronen.  Det var fyra andra hästar på ridbanan och Ares undrade om de andra ekipagen visste vad de skulle göra, eller om han skulle tala om det för dem? Han blåste upp sig och tömkörningen gick väl lite sisådär. Han ställde sig utåt och föll inåt i båda varven, allt för att hålla koll på vad alla andra gjorde, och se till att alla andra hästar var medvetna om att han var kungen i baren. Till slut var han bara på en liten liiiten volt på fyra meter kring mig och jag hade lösa tömmar. Men det gjorde inte så mycket för det var ju första gången som det var så livligt på ridbanan för honom. Då får man ju sänka kra

En promenadhelg

Bild
  Vi har haft en promenadhelg med Ares i helgen. Det är isigt och hårt på ridbanan och fläckvis halt och hårt lite överallt på stallplanen och efter vägar. Ares är ordentligt broddad, men det har ändå blivit lite av en paus i träningen, och så har vi bara varit ute och gått med honom. Vi övervägde att transportträna lite men det är samma känsla där, ska vi verkligen göra det när det är glashalt ute? Det är väl inte bara risk att Ares halkar utan även vi. Nej, det får vänta.  När ridbanan tinat fram, och när det blir ljust på kvällarna, så blir det nog betydligt mer ridning och träning, så han kan lika gärna få ta det lugnt nu. Ares gillar verkligen promenader och är så lydig att han knappt märks av när vi går med honom. Ofta går han lite bakom oss med sänkt huvud. Han blir lite livligare när det blåser, men han blir inte stark eller svår att hantera. Grimma och grimskaft räcker bra.  Det här är inte en ovanlig syn. Vi går först och Ares kikar bara fram lite försynt bakom Jonatan. Han h

Nu är gymet nästan klart

Bild
  Nu är gymet nästan klart! Vi har lagt golvet klart (tjocka gummimattor från Biltema) och jag köpte en större konstväxt på JYSK. Vi har kvar att skaffa en TV på väggen där man springer på rullbandet. Jag älskar färgen (Nordsjö Hay Harvest) och är så nöjd över resultatet. Det är klart ett av de bästa resultat jag uppnått!  Det har hänt så mycket med Jonatans hus de här nio månaderna vi dejtat varandra. Vi har många fler planer, men det behöver väl kanske inte gå i samma rasande fart som det gått hittills. Jag har dock redan börjat titta på kattvindan bakom sovrummet och dagdrömma lite. Vi skulle kunna piffa till det rummet och göra en walk in closet av det utrymmet, ha en liten hemlig kaffemaskin för snabb frukost på sängen, och kanske en liten minikyl. Jag tänker många små lampor som skapar mysig belysning i kattvindan, typ ljusslingor med glödlampsformad varm ledbelysning. Det gäller väl att vi inte sliter ut oss heller och håller förändringarna på en rimlig nivå. Men hittills har de

Att pusta ut

Bild
  När jag kollade på minnen på Facebook, så var det precis ett år sedan som jag tog på lilla Ares sadeln, ställde mig vid uppsittningspallen, och började hänga på honom. Sara höll i honom och jag stod mest och kliade honom, väsnades och vevade med armarna, vid uppsittningspallen. Då var han två och ett halvt. Nu är han tre och ett halvt, och jag har suttit upp på honom många gånger. Några gånger ensam, men oftast i sällskap. Från början litade jag ju inte alls på honom, jag tror inte man ska lita på en nyinriden unghäst hur som helst, men nu börjar jag verkligen känna mig trygg med honom. Jag har alltid känt att Ares i grund och botten är en väldigt snäll och pålitlig häst, men ibland har jag verkligen känt ett motstånd inför att sitta upp. "Hur ska jag klara det här?!" har jag tänkt. "Vad gör jag om han bockar iväg?!" Men nu har det alltså gått ett år och inte en endaste gång har Ares gjort något dumt med mig på ryggen. Han har alltid, alltid, varit väldigt snäll.

Fria tolkningar från islandshästtränare

Bild
Äntligen börjar jag bli piggare! Så skönt det känns! Jag har handlat på ICA och duschat och tvättat håret, och känner absolut att orken är på väg tillbaka. Men jag blev tvungen att sjukanmäla mig alla dagar hela denna vecka, så det har tagit lite tid. Många möten som har känts viktiga, har blivit avbokade. Men det kommer fler dagar på jobbet då jag är mer produktiv och medskapande!  Jag har roat mig med att hänga på olika hästforum och åter börjat betala in mig på töltriding.se och tittat på islandshästar. Och så har jag längtat efter Ares. Men Ares har ju inte fått någon direkt "unghästvila" som många unghästar får, så han mår nog bra av att vara för sig själv och flocken en vecka.  En sak som jag reagerade på när jag såg töltriding, var en tränare som tog in alla typer av islandshästar och fick dem att gå jättefint. Fritt översatt från mitt minne så sade han i princip så här: "Jag tar emot alla typer av hästar, trötta turridningshästar, hästar som inte ser märkvärdiga